tisdag 18 februari 2014

Den sura degen...


Jag brukar vara fruktansvärt envis för det mesta. ”Hur svårt kan det va’ liksom…” brukar vara ett slags motto för mig. Men det där med surdegsbröd har nästintill varit ett omöjligt projekt som verkar ha någon slags outtalad förbannelse över sig…

Det började redan i somras när jag fick en slags inre längtan efter att baka fantastiska, vackra, nyttiga surdegsbröd som man ibland kan hitta på de där bloggarna som skrivits av dem som uppenbarligen kan det här med sura degar. Pain de Martin har en bra surdegsskola för den som är intresserad.

Iallafall... med all min nyfunna kunskap och stor tilltro till min egen händighet försökte jag starta ett antal vetesurdegar under sommaren med mindre lyckat resultat… Efter det femte försöket blev mitt sista hopp totalt tillplattat när jag en morgon kom ner i köket och såg att katterna hade dansat tango i surdegen under natten. Då gav jag upp!

Några månader senare hade mitt självförtroende återhämtat sig så pass att jag skulle våga mig på att prova igen, denna gång en rågsurdeg som mot alla odds såg ganska bra ut där den stod och surade i kylskåpet. Fast när jag skulle baka bröd av den blev den nog riktigt grinig för inte hände det nåt på de utlovade 6-8 timmarna som jag läst i mitt recept, det tog snarare ett dygn innan den var någorlunda samarbetsvillig och lät sig formas till något som liknade ett bröd.

Vid det här laget hade jag börjat misstänka att vi har det för kallt i huset så det sura brödet fick stå och jäsa två timmar bredvid kakelugnen… utan resultat. Vid niotiden på kvällen tog mitt tålamod slut och jag slängde irriterat in det i ugnen. Då jäste det väl i rena skräcken kan jag tro, för ett slags bröd som smakade surdeg blev det i alla fall till slut.

Man kan inte lyckas med allt man företar sig, men jag har väldigt svårt att tro på att surdegsbröd kan vara ”lätt som en plätt”. Platt som en plätt möjligen.

Men övning ger ju färdighet sägs det så jag får väl öva fler gånger och kanske blir det så bra någon gång i framtiden att jag kan dela med mig av framgångar istället för misslyckanden :-)

4 kommentarer:

  1. Bättre höra den sträng som brast än aldrig ha spänt en båge, så sa min gamla mormor alltid när hon tyckte vi gav upp för lätt. Det är bara att kämpa på, så blir du expert! Om inte annat så har du en katt som kan dansa tango, det är det inte många som har:)

    SvaraRadera
  2. Skrattade högt åt att katterna hade dansat tango under natten....helt underbart, fast ändå inte. Kan förstå din frustration över dina tappra försök, men skam den som ger sig

    Kram kajsa

    SvaraRadera
  3. Men den där limpan ser ju smaskens ut!
    Ge inte upp! Jag gillar tanken på att slippa köpa jäst men kan inte säga att jag är helt renlärig. Ibland är inte surdegsandarna med mig heller och ibland har jag inte tid att vänta.
    Jag fick igång en jättebra råggrund sist, då jag la i en liten, liten klutt honung. Det blev värsta fräsen! Den väntar hemma i frysen.
    På´t igen!
    Kram Maria

    SvaraRadera
  4. Ha ha haaa! Vilken underbar berättelse! Tangokavaljererna är verkligen som russin i limpan (eller hur det nu var). Grattis till det lyckade brödet, det ser jättegott ut! Jag har aldrig provat surdeg och jag misstänker att jag själv blir en sur deg om jag försöker...

    Kram, Lisa

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en kommentar.
Eventuella frågor svarar jag på här eller på din blogg :-)
Ha en bra dag!